Varför skriva konstkritik?

Några av de böcker jag recenserat de senaste 2-3 åren

Från och med i år får konstkritiker i Svenskfinland ett extra stöd från Svenska kulturfonden, och den nyligen startade Kritikbyrån. Jag var väldigt glad när jag hörde om detta förra året, och var glad för att få vara med som kritiker i projektet, tillsammans med många andra.

Ända sedan jag skrev recensioner* av böcker i gymnasiet har jag tyckt att det känns intressant och naturligt för mig av någon anledning. Att skriva om och analysera ett verk efter läsningen (eller upplevelsen) är ett sätt att få ut mer själv av det verket. Man fördjupar sig och reflekterar mer. Det sker någon slags förändring i en, eller en utveckling. Man delar med sig av sina tankar, och förhoppningsvis ingår man i en diskussion om verket, och konst överhuvudtaget.

Jag vaknar till liv! Jag älskar den där känslan när ett konstverk kopplar ihop sig med mina redan existerande referensramar, mina minnen, mina associationer, mina känslor.

Den första boken jag recenserade mot betalning var när jag som tonåring hade läst filosofiboken Sofies värld, och blev ombedd att från mitt ungdomliga perspektiv skriva vad jag tyckte. Jag minns inte till vilken tidskrift det var… När jag studerade konstvetenskap skrev jag några recensioner av konstutställningar till Ny Tid, och om filmer till Filmjournalen och Enhörningen. Senare började jag skriva om teater i Åbo för Västra Nyland, vilket pågick i ett par år. Och efter det om poesi och litteratur för Horisont, Lysmasken och nu från hösten 2019, Åbo Underrättelser.

Jag skriver inte själv poesi (eller väldigt sällan), men jag tycker nästan allra mest om att recensera poesi. Seriekonst är också bland mina favoriter. Jag skulle gärna skriva mer om film (och varför inte TV-serier), men har inte nu haft möjligheten. Dessutom skulle det vara fantastiskt kul att få skriva om spel, men misstänker att det inte är möjligt förrän recensenter får mycket mer betalt – att spela igenom ett spel tar ofta mycket tid, i varje fall om det är ett spel med en berättelse.

Men poesi… det är något så magiskt med det. Jag känner hur det sprakar i huvudet när en dikt sjunker in i mig. Det är stimulerande och lugnande på samma gång. Inspirerande! Jag brukade inte läsa mycket poesi före jag började skriva om det, men när jag ska skriva om det, så händer något speciellt med mitt eget språk. Jag vaknar till liv! Jag älskar den där känslan när ett konstverk kopplar ihop sig med mina redan existerande referensramar, mina minnen, mina associationer, mina känslor.

Så länge som jag varit vuxen, och studerat eller arbetat med konst och humaniora, har det sagts att humaniora och särskilt konstkritik är i kris. Ja, för mig handlar ju krisen om att jag älskar att arbeta med något som det knappt går att livnära sig på. Samtidigt finns det ett enormt sug efter konst i alla former! Konst, kultur, bildning är något som berör alla människor. Samtidigt är det en enorm konkurrens om att få arbeta med dessa saker, att skapa eller producera konst på olika sätt, eller vårda, förmedla och visa upp den. Eller diskutera den.

När man gör något av kärlek så ger man gärna något av sig själv, sin tid och sina tankar, som en gåva.

Som många andra konstaterat så gör vi det här arbetet av kärlek till konsten, hur banalt det nu sen låter. Böcker och annan konst är också business, och det finns massor av pengar i det. Men hur fördelas vinster, och vem kan leva på det? Och var drar man en gräns mellan dem som är amatörer och dem som är proffs, och är det ens relevant? I dag är det svårt att greppa helheten, eller hur detta fungerar som ett system, för att det är mer komplext och föränderligt nu i och med Internet och sociala medier.

När man gör något av kärlek så ger man gärna något av sig själv, sin tid och sina tankar, som en gåva. Och jag tror att vi som samhälle allt mer måste börja se på arbete på det här sättet (igen), snarare än att betona girighet och själviskhet, och att man arbetar bara för att få mer själv. Men det förutsätter naturligtvis att ens överlevnad tryggas på något sätt. Än så länge har vi ett någorlunda fungerande välfärdssystem här. Men faktum är att  ju mindre lön man får för det arbete man gör, desto mindre värd känner man sig, desto svårare blir livet och överlevanden. Fast några av de absolut viktigaste arbetena i samhället är mycket lågavlönade.

Man kan undra om det är privilegierat att arbeta med konstkritik. Varför ska man alls få betalt för det? Men om man ifrågasätter det, så ser man inte heller konstens eller kulturens värde, eller värdet i bildning. I konsten, och i den diskussion som är konstkritik, sker just det nytänkande, den kreativitet, och den raffinering av vårt gemensamma intellekt som så många efterfrågar. Vi är många som ser det som livsnödvändigt, kanske till och med grundläggande mänskligt. Om vi inte värderar detta, vad är vi då?

Jag kommer att återkomma till konstkritik och kulturjournalistik. Det är också intressant att se hur möjligheterna för konstkritik påverkats av de stora förändringarna i mediebranschen överlag.

Läs mer om mitt skrivande här.

*Jag skriver om både konstkritik och recensioner i den här texten, fast det finns kanske en liten nyansskillnad mellan dem, men går inte djupare in på det just nu.

Den svåra andra boken

Egentligen känns den inte särskilt svår, det är allt runt omkring boken som varit svårt.

Jag började på den här berättelsen samma år som min första bok publicerades, det vill säga 2012. Fröet kom från en liten spontan skrivövning som jag gjorde för mig själv. Jag skrev i några minuter och en scen med en flicka ute i vildmarken dök upp. Sen byggde jag vidare på vem hon var, varför hon var där och en hel värld och en berättelse växte fram under 2013 och 2014. På våren 2014 hade jag två små stipendier för att skriva, och jag skrev färdigt ett första utkast på romanen just före mitt tredje barn föddes i maj 2014.

Samma vår funderade jag på hur jag skulle göra med min doktorsavhandling som jag lämnat in i december 2013 när min doktorandanställning tog slut. Jag hade inga pengar mer för forskning, och dessutom fungerade inte samarbetet med handledaren mera (och inte var det särskilt bra före heller). Jag skulle bli hemma med ett barn igen och bestämde mig för att släppa den akademiska karriären för tillfället. Men jag visste att jag knappast skulle komma tillbaka till det. Omständigheterna där var för svåra. Så jag valde att satsa på den konstnärliga banan istället.

När det gäller mitt arbete med illustration och textarbete efter detta vägskäl, så måste man ju säga att det gått ganska bra. Jag har fått många intressanta uppdrag, och för det mesta kunnat livnära mig på det. Men inte hela tiden. Sedan 2013 har jag bytt karriär och startat en egen firma, fått ett tredje barn, nästan studerat klart till en andra magisterexamen i design, skilt mig, kämpat med att få psykiatrisk hjälp åt mitt barn som inte klarar av skolan, själv nästan bränt ut mig… det har varit lite mycket kan man säga. Det värsta är den ekonomiska stressen när man inte har en regelbunden månadslön, och dessutom inte alltid får särskilt bra betalt för det jobb man får. Dessutom får jag inte mera stipendier för att arbeta vidare på min berättelse (ja, jag har försökt).

Någonstans där emellan har jag försökt komma tillbaka till manuset, och redan för 3-4 år sedan kände jag att jag vill ha mycket mer bilder än i min första bok. Den här berättelsen finns i mitt huvud som en explosion av bilder. Jag har alltid drömt om att skapa en grafisk roman. Eller sedan barndomen i varje fall, då jag slukade alla sorts serier, och ritade egna. Men om det tar tid att skriva en bok, så tar det dubbelt så mycket tid att rita en. I varje fall för mig. Det är supersvårt. Men jag vet också att jag är bra på det.

Förra året kom jag längre på projektet. Det fick en ny titel (Hjärtat är skog), och jag skissade på några sidor, och sökte efter ett visuellt uttryck. Egentligen tänker jag inte så aktivt på hur jag vill att det ska se ut, utan försöker bara hitta stunder att arbeta på det. Stilen blir som den blir, för det här är mitt eget arbete, och ingen beställning.

Mitt mål nu är att få fram så många sidor att jag vågar börja publicera dem som en serie. Och jag skulle vilja använda Patreon som publiceringskanal, det vill säga också försöka mig på crowdfunding. Det finns ingen mening med att starta den före jag vet att jag kan förbinda mig till att publicera mer regelbundet. Och än så länge har en sån tanke varit fullständigt övermäktig.

Men nu har jag börjat skriva blogg igen. Och det var också ett steg att försöka aktivera mig, och kommunicera mer. Till en stor del har det varit möjligt för mig att komma tillbaka till att skriva här och ens föreställa mig att jag kan slutföra min grafiska roman, tack vare att det går lite bättre nu för mitt barn i skolan. Han får hjälp av många andra, och samarbetet fungerar. Under hösten gick en stor del av min arbetstid till att köra honom till olika platser, eller kommunicera med olika instanser för att han skulle få hjälp, och nu finns äntligen någon sorts fungerande rutin.

Man kan bara konstatera att kreativitet och konstnärligt skapande inte kan existera i en kaotisk tillvaro, under mental och psykisk press, eller utan TID. Hoppas på bättre tider nu…