Våren kommer med stora förändringar

Nu händer det mycket samtidigt! Men bara bra förändringar som tur. Jag kommer att flytta till en större lägenhet i slutet av mars, så det kommer att gå mycket tid till flyttförberedelser. Men det känns oerhört skönt att få mer utrymme och en nystart! Känner mig väldigt sugen på att få börja inreda och få vardagen att fungera i den nya bostaden. Det blir radhus den här gången!

Dessutom kommer jag att börja med ett nytt designprojekt deltid från och med mars! Det är oerhört inspirerande och jag kommer att ha nytta av all min erfarenhet, också den som har att göra med barn, vilket känns väldigt fint. Jag kommer skriva mer om det här projektet när det sätter igång, och jag är mer insatt. Jag ser också väldigt mycket fram emot att få arbeta i ett nytt team som verkar ganska underbart.

Dessutom planerar jag också spännande saker inför sommaren. Ett intressant samarbete och en konstutställning i augusti.

Så det bubblar av inspiration och energi i mig. Samtidigt som vardagen är som den är med tre barn! Minuttidtabell vissa dagar… Igår satte jag mig ner och vilade (satte mig framför datorn och stirrade på Facebook en stund, skrev några rader i min dagbok) först efter klockan 20. En dag av jobb och skjutsande, matlagning och hushållsarbete. Att vara närvarande. Det är den vardagen som många av oss har idag, medan andra kämpar med ensamhet och meningslöshet… Det känns alltså väldigt meningsfullt att vara viktig för många andra, men det kan vara uttröttande. Man sover gott efter en sån dag.

Att teckna känslor

Nu är ett av mina största projekt från 2018-19 äntligen färdigt och har publicerats. Lättnaden och glädjen är stor, eftersom det var en kamp för mig att klara av jobbet samtidigt som jag hade många andra utmaningar förra året. Främst hade jag brist på arbetstid på grund av sonens problem med att gå i skolan. Det var helt enkelt väldigt svårt att få min konstnärliga verksamhet att gå ihop med vardagen med tre barn. Det kan verkligen beskrivas som en sorts kreativ kris för mig. Är det verkligen det här jag ska arbeta med? Jag vet inte om jag klarar det mer…

När jag hade gjort färdigt illustrationerna i augusti var jag helt slut, och bestämde mig för att inte söka några nya illustrationsprojekt på ett tag. Det var som att den kreativa energin var förbrukad. Som tur hittade jag andra saker att arbeta med, som inte krävde samma mentala ansträngning. Och så småningom fick jag också lust att gå tillbaka till mina egna projekt. Men det hela var så påfrestande att jag till exempel inte sökte några stipendier och höll min konstnärliga verksamhet på ett minimum under hösten.. eller på en rent lustbaserad nivå. För att få vila upp mig lite. Komma ihåg vad det är jag egentligen vill, och vem jag är som konstnär. Jag kände mig verkligen ganska borttappad.

Nu på våren har det börjat kännas som att jag kan komma tillbaka till kreativt arbete. Bland annat är det därför jag orkat börja blogga igen.

Idag fick jag läsa fin feedback, och då känns det verkligen som att ansträngningen lönade sig. I Vasabladet finns en artikel om vårt filmprojekt Medeltidens Österbotten. Och bland annat säger mina kollegor:

– Hon som illustrerat serien heter Jenny Wiik och kommer från Åbo. Hon är extremt duktig och har illustrerat en del historierelaterat tidigare. Hon har en fantastisk förmåga att fånga känslor i en bild.

Att fånga känslor i bild är precis det jag vill åstadkomma. Och det är väldigt tillfredsställande att andra tycker att jag lyckats. Jag tror också att det är vad jag är bäst på, när det gäller teckning. Det är också därför jag vill skapa en grafisk roman. För att detta är ett format som jag tror lämpar sig särskilt bra för mig. Men det känns också som en enorm utmaning.

Igår sa min pappa efter att ha sett filmerna, att det är tydligt att det är jag som ritat bilderna. Jag har en igenkännbar stil, tyckte han. Det är en spännande sak som man kan se först när man har arbetat en längre tid. Jag svarade: jo så är det ju, stilen är det som uppstår omedvetet, utan att jag kan påverka det. Nästan som misstag. Stilen är när jag inte kan rita på något annat sätt, när det bara blir så där. Sen måste man våga stå för det. Visa upp det där som är “jag” och inte försöka sudda ut det genom att försöka skapa något mer generiskt, eller “perfekt”.

Jag vet inte riktigt heller hur jag lyckas fånga känslor med mina teckningar. Det är något väldigt kroppsligt, och svårt att medvetandegöra. Samtidigt som det hänger på flera års erfarenhet av att se på bilder och teckna. Och känna känslorna som ska tecknas. Nästan som en skådespelare.

Nu när jag arbetat med barn och tecknar mycket med dem, frågar de ofta “Varför är då så bra på att teckna?” Då säger jag alltid samma sak. Jag har älskat att teckna och se på bilder sedan jag var mycket liten. Nu är jag snart 42 år, så det handlar om tid och övning. Barn har kanske svårt att greppa att man faktiskt lär sig och utvecklas, men när jag berättar det här för dem så ser de ofta väldigt fundersamma ut, och jag tror att de förstår.

Jag tycker inte själv att jag är “färdig”, långt ifrån. Inga av de projekt som jag slutfört känns egentligen helt färdiga heller. Jag har verkligen massor att lära mig, och känner mig ofta ganska underlägsen och inte alls så lyckad. Men jag har hela livet på mig att utvecklas. Just nu är jag i varje fall glad över att ha slutfört ännu ett större projekt, och hoppas på att det når många ögonpar. Nu är det dags att fira!

Att arbeta med barn

På senare tid har jag haft mer att göra med barn än förut, också i mitt arbete. Egentligen har barn blivit en stor del av mitt liv från den stunden jag blev mamma när jag var 27 år, men också professionellt efter det. Före jag själv fick barn, tänkte jag nästan inte alls på dem. Jag hade aldrig någon speciell dröm om att bli mamma, och att arbeta med barn var nog det sista på listan av möjligheter.

Jag valde att skriva för barn då jag skrev min första bok. Jag har haft en konstklubb för barn i ett par år, och flera gånger kommit och pratat om konst och skrivande för skolbarn. Efter 2016 har jag ett par gånger hoppat in som eftisledare. Allt det jag vet om att hitta på berättelser, att teckna, måla eller skapa, eller att leda barns konstnärliga verksamhet har jag haft nytta av när jag arbetat med barn på eftis.

Att ha flow är härligt, men att dessutom ha flow tillsammans med ett barn ger upplevelsen en extra dimension av lycka.

Ofta har jag suttit och hittat på berättelser tillsammans med dem. Eller själv helt och hållet improviserat fram hela sagor, som de vanligen tyckt varit roliga eller spännande. Jag har inte alltid hunnit skriva ner dem, men vissa skulle säkert bli alldeles utmärkta barnböcker om jag hann arbeta med sånt. Jag har ritat bilder åt dem på beställning, och något av det mest tillfredställande jag vet är att se hur lyckliga och imponerade de blir när de märker att jag kan teckna. Jag är väldigt stolt över att kunna imponera på barn. Jag tycker också att det är helt fantastiskt att se när ett barn inspireras och hittar på nya saker, när jag i sin tur imponeras av barnets kreativitet. Att ha flow är härligt, men att dessutom ha flow tillsammans med ett barn ger upplevelsen en extra dimension av lycka.

Något av det roligaste jag vet är också att göra ansiktsmålningar åt barn, på kalas eller på skoldiskon. Eller så bara hemma åt min egen femåring. Spänningen före barnet ser resultatet… och hennes ögonblickliga glädje när hon ser att ansiktet blivit täckt av färger och former!

C619468F-B5CA-467A-A1D5-D64AF0CD8E60

Det är helt enkelt en enorm lycka att kunna dela skapandets glädje med barn. Men det är också fantastiskt fint att se hur helt vardagliga saker får barn att må bra och hjälper dem växa. Trygghet, närhet, rutiner, god mat, leenden och kramar. Fina diskussioner.

I början av min “barnkarriär” så fanns det mycket som kändes svårt. Jag tyckte till exempel det var extremt tråkigt att sitta på en sandlådskant, dag ut och dag in, och särskilt tungt kunde det vara att vara ensam vuxen med ett litet barn som vill ha konstant uppmärksamhet. Jag behöver också mycket tid för mig själv – ett eget rum – där jag får leka och skapa på mitt sätt, och inte på någon annans villkor. Jag behöver andra vuxna omkring mig som ser mig som förälder, eller som kan dela vardagen med barnen med mig.

Och det är verkligen inte lätt att arbeta med barn. Det är tungt, ansvarsfullt, stressigt, tråkigt, oförutsägbart… Men med åren lär man sig att den ansträngning som man lägger på att skapa en trygg och kreativ miljö åt ett eller flera barn betalar sig tillbaka på en mångfald sätt. Det är ett oerhört meningsfullt arbete.

Ja, jag tycker det är ett tecken på ett sjukt samhälle att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt.

Men ekonomiskt sett så är det nära på katastrofalt att välja att arbeta med barn. Det går inte att leva på. Eller man klarar väl sig just och just om man har heltidsanställning och utbildning. Jag har inget av dessa. Jag har funderat på att skaffa behörighet, men jag har ingen tid (inte råd) att studera mera just nu.

Om man väljer att vara mer med sina egna barn (efter att föräldrapenning tar slut) så är det ingen som betalar för det. Som tur finns olika stödformer från FPA, men det känns verkligen underligt att man utför så mycket viktigt arbete, men ändå måste söka bidrag för att ha råd med hyran.

Jag skrev för ett tag sedan så här på en väns Facebook-inlägg som handlade om de låga lönerna i dagvården: “Det är på riktigt helt sjukt att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt. Skulle det arbetet inte utföras så skulle barn och barnfamiljer och särskilt mammor tyvärr, vara riktigt illa ute. Tror man att någon alls ens skulle kunna ha barn i så fall, annat än de med skyhöga löner eller kapital? Sjukdomen är ju att allt värderas i pengar, och det som är “produktivt” och skapar tillväxt (konsumtion, vilket sen igen är något som vi akut borde minska på) värderas högst. Man borde istället svänga om helt och se den ekonomiska investeringen i människor, friska och välmående barn, som något av det mest värdefulla i samhället. För att inte tala om vuxnas välmående också. Att arbeta med skitlön är mentalt och fysiskt tärande…”

Ja, jag tycker det är ett tecken på ett sjukt samhälle att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt. Det är ju en kliché, men barnen är framtiden. Det vi ger dem nu, är det som samhället kommer bestå av sen.

Jag skulle ha mer att skriva om hur barn har det i dagens samhälle, men får spara på det. Det är ingen slump att vi har mer psykiskt illamående hos både barn och vuxna. Och att jag själv är i en situation där det är nära på omöjligt att skapa en någorlunda ekonomiskt trygg situation för att jag valt att arbeta med konst och barn, är en sak som definitivt tär på min egen hälsa. Om jag fortsätter på den här linjen kommer jag inte ha någon pension att tala om när jag blir gammal. Men jag tänker mig att jag skapar en annan form av värde genom mina livsval: välmående barn runt omkring mig, och kanske någon form av kulturellt och samhälleligt kapital. Det är bara det att man behöver pengar för att kunna ta hand om sig själv, och andra också.