Blog

Våren kommer med stora förändringar

Nu händer det mycket samtidigt! Men bara bra förändringar som tur. Jag kommer att flytta till en större lägenhet i slutet av mars, så det kommer att gå mycket tid till flyttförberedelser. Men det känns oerhört skönt att få mer utrymme och en nystart! Känner mig väldigt sugen på att få börja inreda och få vardagen att fungera i den nya bostaden. Det blir radhus den här gången!

Dessutom kommer jag att börja med ett nytt designprojekt deltid från och med mars! Det är oerhört inspirerande och jag kommer att ha nytta av all min erfarenhet, också den som har att göra med barn, vilket känns väldigt fint. Jag kommer skriva mer om det här projektet när det sätter igång, och jag är mer insatt. Jag ser också väldigt mycket fram emot att få arbeta i ett nytt team som verkar ganska underbart.

Dessutom planerar jag också spännande saker inför sommaren. Ett intressant samarbete och en konstutställning i augusti.

Så det bubblar av inspiration och energi i mig. Samtidigt som vardagen är som den är med tre barn! Minuttidtabell vissa dagar… Igår satte jag mig ner och vilade (satte mig framför datorn och stirrade på Facebook en stund, skrev några rader i min dagbok) först efter klockan 20. En dag av jobb och skjutsande, matlagning och hushållsarbete. Att vara närvarande. Det är den vardagen som många av oss har idag, medan andra kämpar med ensamhet och meningslöshet… Det känns alltså väldigt meningsfullt att vara viktig för många andra, men det kan vara uttröttande. Man sover gott efter en sån dag.

Att teckna känslor

Nu är ett av mina största projekt från 2018-19 äntligen färdigt och har publicerats. Lättnaden och glädjen är stor, eftersom det var en kamp för mig att klara av jobbet samtidigt som jag hade många andra utmaningar förra året. Främst hade jag brist på arbetstid på grund av sonens problem med att gå i skolan. Det var helt enkelt väldigt svårt att få min konstnärliga verksamhet att gå ihop med vardagen med tre barn. Det kan verkligen beskrivas som en sorts kreativ kris för mig. Är det verkligen det här jag ska arbeta med? Jag vet inte om jag klarar det mer…

När jag hade gjort färdigt illustrationerna i augusti var jag helt slut, och bestämde mig för att inte söka några nya illustrationsprojekt på ett tag. Det var som att den kreativa energin var förbrukad. Som tur hittade jag andra saker att arbeta med, som inte krävde samma mentala ansträngning. Och så småningom fick jag också lust att gå tillbaka till mina egna projekt. Men det hela var så påfrestande att jag till exempel inte sökte några stipendier och höll min konstnärliga verksamhet på ett minimum under hösten.. eller på en rent lustbaserad nivå. För att få vila upp mig lite. Komma ihåg vad det är jag egentligen vill, och vem jag är som konstnär. Jag kände mig verkligen ganska borttappad.

Nu på våren har det börjat kännas som att jag kan komma tillbaka till kreativt arbete. Bland annat är det därför jag orkat börja blogga igen.

Idag fick jag läsa fin feedback, och då känns det verkligen som att ansträngningen lönade sig. I Vasabladet finns en artikel om vårt filmprojekt Medeltidens Österbotten. Och bland annat säger mina kollegor:

– Hon som illustrerat serien heter Jenny Wiik och kommer från Åbo. Hon är extremt duktig och har illustrerat en del historierelaterat tidigare. Hon har en fantastisk förmåga att fånga känslor i en bild.

Att fånga känslor i bild är precis det jag vill åstadkomma. Och det är väldigt tillfredsställande att andra tycker att jag lyckats. Jag tror också att det är vad jag är bäst på, när det gäller teckning. Det är också därför jag vill skapa en grafisk roman. För att detta är ett format som jag tror lämpar sig särskilt bra för mig. Men det känns också som en enorm utmaning.

Igår sa min pappa efter att ha sett filmerna, att det är tydligt att det är jag som ritat bilderna. Jag har en igenkännbar stil, tyckte han. Det är en spännande sak som man kan se först när man har arbetat en längre tid. Jag svarade: jo så är det ju, stilen är det som uppstår omedvetet, utan att jag kan påverka det. Nästan som misstag. Stilen är när jag inte kan rita på något annat sätt, när det bara blir så där. Sen måste man våga stå för det. Visa upp det där som är “jag” och inte försöka sudda ut det genom att försöka skapa något mer generiskt, eller “perfekt”.

Jag vet inte riktigt heller hur jag lyckas fånga känslor med mina teckningar. Det är något väldigt kroppsligt, och svårt att medvetandegöra. Samtidigt som det hänger på flera års erfarenhet av att se på bilder och teckna. Och känna känslorna som ska tecknas. Nästan som en skådespelare.

Nu när jag arbetat med barn och tecknar mycket med dem, frågar de ofta “Varför är då så bra på att teckna?” Då säger jag alltid samma sak. Jag har älskat att teckna och se på bilder sedan jag var mycket liten. Nu är jag snart 42 år, så det handlar om tid och övning. Barn har kanske svårt att greppa att man faktiskt lär sig och utvecklas, men när jag berättar det här för dem så ser de ofta väldigt fundersamma ut, och jag tror att de förstår.

Jag tycker inte själv att jag är “färdig”, långt ifrån. Inga av de projekt som jag slutfört känns egentligen helt färdiga heller. Jag har verkligen massor att lära mig, och känner mig ofta ganska underlägsen och inte alls så lyckad. Men jag har hela livet på mig att utvecklas. Just nu är jag i varje fall glad över att ha slutfört ännu ett större projekt, och hoppas på att det når många ögonpar. Nu är det dags att fira!

Att arbeta med barn

På senare tid har jag haft mer att göra med barn än förut, också i mitt arbete. Egentligen har barn blivit en stor del av mitt liv från den stunden jag blev mamma när jag var 27 år, men också professionellt efter det. Före jag själv fick barn, tänkte jag nästan inte alls på dem. Jag hade aldrig någon speciell dröm om att bli mamma, och att arbeta med barn var nog det sista på listan av möjligheter.

Jag valde att skriva för barn då jag skrev min första bok. Jag har haft en konstklubb för barn i ett par år, och flera gånger kommit och pratat om konst och skrivande för skolbarn. Efter 2016 har jag ett par gånger hoppat in som eftisledare. Allt det jag vet om att hitta på berättelser, att teckna, måla eller skapa, eller att leda barns konstnärliga verksamhet har jag haft nytta av när jag arbetat med barn på eftis.

Att ha flow är härligt, men att dessutom ha flow tillsammans med ett barn ger upplevelsen en extra dimension av lycka.

Ofta har jag suttit och hittat på berättelser tillsammans med dem. Eller själv helt och hållet improviserat fram hela sagor, som de vanligen tyckt varit roliga eller spännande. Jag har inte alltid hunnit skriva ner dem, men vissa skulle säkert bli alldeles utmärkta barnböcker om jag hann arbeta med sånt. Jag har ritat bilder åt dem på beställning, och något av det mest tillfredställande jag vet är att se hur lyckliga och imponerade de blir när de märker att jag kan teckna. Jag är väldigt stolt över att kunna imponera på barn. Jag tycker också att det är helt fantastiskt att se när ett barn inspireras och hittar på nya saker, när jag i sin tur imponeras av barnets kreativitet. Att ha flow är härligt, men att dessutom ha flow tillsammans med ett barn ger upplevelsen en extra dimension av lycka.

Något av det roligaste jag vet är också att göra ansiktsmålningar åt barn, på kalas eller på skoldiskon. Eller så bara hemma åt min egen femåring. Spänningen före barnet ser resultatet… och hennes ögonblickliga glädje när hon ser att ansiktet blivit täckt av färger och former!

C619468F-B5CA-467A-A1D5-D64AF0CD8E60

Det är helt enkelt en enorm lycka att kunna dela skapandets glädje med barn. Men det är också fantastiskt fint att se hur helt vardagliga saker får barn att må bra och hjälper dem växa. Trygghet, närhet, rutiner, god mat, leenden och kramar. Fina diskussioner.

I början av min “barnkarriär” så fanns det mycket som kändes svårt. Jag tyckte till exempel det var extremt tråkigt att sitta på en sandlådskant, dag ut och dag in, och särskilt tungt kunde det vara att vara ensam vuxen med ett litet barn som vill ha konstant uppmärksamhet. Jag behöver också mycket tid för mig själv – ett eget rum – där jag får leka och skapa på mitt sätt, och inte på någon annans villkor. Jag behöver andra vuxna omkring mig som ser mig som förälder, eller som kan dela vardagen med barnen med mig.

Och det är verkligen inte lätt att arbeta med barn. Det är tungt, ansvarsfullt, stressigt, tråkigt, oförutsägbart… Men med åren lär man sig att den ansträngning som man lägger på att skapa en trygg och kreativ miljö åt ett eller flera barn betalar sig tillbaka på en mångfald sätt. Det är ett oerhört meningsfullt arbete.

Ja, jag tycker det är ett tecken på ett sjukt samhälle att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt.

Men ekonomiskt sett så är det nära på katastrofalt att välja att arbeta med barn. Det går inte att leva på. Eller man klarar väl sig just och just om man har heltidsanställning och utbildning. Jag har inget av dessa. Jag har funderat på att skaffa behörighet, men jag har ingen tid (inte råd) att studera mera just nu.

Om man väljer att vara mer med sina egna barn (efter att föräldrapenning tar slut) så är det ingen som betalar för det. Som tur finns olika stödformer från FPA, men det känns verkligen underligt att man utför så mycket viktigt arbete, men ändå måste söka bidrag för att ha råd med hyran.

Jag skrev för ett tag sedan så här på en väns Facebook-inlägg som handlade om de låga lönerna i dagvården: “Det är på riktigt helt sjukt att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt. Skulle det arbetet inte utföras så skulle barn och barnfamiljer och särskilt mammor tyvärr, vara riktigt illa ute. Tror man att någon alls ens skulle kunna ha barn i så fall, annat än de med skyhöga löner eller kapital? Sjukdomen är ju att allt värderas i pengar, och det som är “produktivt” och skapar tillväxt (konsumtion, vilket sen igen är något som vi akut borde minska på) värderas högst. Man borde istället svänga om helt och se den ekonomiska investeringen i människor, friska och välmående barn, som något av det mest värdefulla i samhället. För att inte tala om vuxnas välmående också. Att arbeta med skitlön är mentalt och fysiskt tärande…”

Ja, jag tycker det är ett tecken på ett sjukt samhälle att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt. Det är ju en kliché, men barnen är framtiden. Det vi ger dem nu, är det som samhället kommer bestå av sen.

Jag skulle ha mer att skriva om hur barn har det i dagens samhälle, men får spara på det. Det är ingen slump att vi har mer psykiskt illamående hos både barn och vuxna. Och att jag själv är i en situation där det är nära på omöjligt att skapa en någorlunda ekonomiskt trygg situation för att jag valt att arbeta med konst och barn, är en sak som definitivt tär på min egen hälsa. Om jag fortsätter på den här linjen kommer jag inte ha någon pension att tala om när jag blir gammal. Men jag tänker mig att jag skapar en annan form av värde genom mina livsval: välmående barn runt omkring mig, och kanske någon form av kulturellt och samhälleligt kapital. Det är bara det att man behöver pengar för att kunna ta hand om sig själv, och andra också.

Varför skriva konstkritik?

IMG_7753
Några av de böcker jag recenserat de senaste 2-3 åren

Från och med i år får konstkritiker i Svenskfinland ett extra stöd från Svenska kulturfonden, och den nyligen startade Kritikbyrån. Jag var väldigt glad när jag hörde om detta förra året, och var glad för att få vara med som kritiker i projektet, tillsammans med många andra.

Ända sedan jag skrev recensioner* av böcker i gymnasiet har jag tyckt att det känns intressant och naturligt för mig av någon anledning. Att skriva om och analysera ett verk efter läsningen (eller upplevelsen) är ett sätt att få ut mer själv av det verket. Man fördjupar sig och reflekterar mer. Det sker någon slags förändring i en, eller en utveckling. Man delar med sig av sina tankar, och förhoppningsvis ingår man i en diskussion om verket, och konst överhuvudtaget.

Jag vaknar till liv! Jag älskar den där känslan när ett konstverk kopplar ihop sig med mina redan existerande referensramar, mina minnen, mina associationer, mina känslor.

Den första boken jag recenserade mot betalning var när jag som tonåring hade läst filosofiboken Sofies värld, och blev ombedd att från mitt ungdomliga perspektiv skriva vad jag tyckte. Jag minns inte till vilken tidskrift det var… När jag studerade konstvetenskap skrev jag några recensioner av konstutställningar till Ny Tid, och om filmer till Filmjournalen och Enhörningen. Senare började jag skriva om teater i Åbo för Västra Nyland, vilket pågick i ett par år. Och efter det om poesi och litteratur för Horisont, Lysmasken och nu från hösten 2019, Åbo Underrättelser.

Jag skriver inte själv poesi (eller väldigt sällan), men jag tycker nästan allra mest om att recensera poesi. Seriekonst är också bland mina favoriter. Jag skulle gärna skriva mer om film (och varför inte TV-serier), men har inte nu haft möjligheten. Dessutom skulle det vara fantastiskt kul att få skriva om spel, men misstänker att det inte är möjligt förrän recensenter får mycket mer betalt – att spela igenom ett spel tar ofta mycket tid, i varje fall om det är ett spel med en berättelse.

Men poesi… det är något så magiskt med det. Jag känner hur det sprakar i huvudet när en dikt sjunker in i mig. Det är stimulerande och lugnande på samma gång. Inspirerande! Jag brukade inte läsa mycket poesi före jag började skriva om det, men när jag ska skriva om det, så händer något speciellt med mitt eget språk. Jag vaknar till liv! Jag älskar den där känslan när ett konstverk kopplar ihop sig med mina redan existerande referensramar, mina minnen, mina associationer, mina känslor.

Så länge som jag varit vuxen, och studerat eller arbetat med konst och humaniora, har det sagts att humaniora och särskilt konstkritik är i kris. Ja, för mig handlar ju krisen om att jag älskar att arbeta med något som det knappt går att livnära sig på. Samtidigt finns det ett enormt sug efter konst i alla former! Konst, kultur, bildning är något som berör alla människor. Samtidigt är det en enorm konkurrens om att få arbeta med dessa saker, att skapa eller producera konst på olika sätt, eller vårda, förmedla och visa upp den. Eller diskutera den.

När man gör något av kärlek så ger man gärna något av sig själv, sin tid och sina tankar, som en gåva.

Som många andra konstaterat så gör vi det här arbetet av kärlek till konsten, hur banalt det nu sen låter. Böcker och annan konst är också business, och det finns massor av pengar i det. Men hur fördelas vinster, och vem kan leva på det? Och var drar man en gräns mellan dem som är amatörer och dem som är proffs, och är det ens relevant? I dag är det svårt att greppa helheten, eller hur detta fungerar som ett system, för att det är mer komplext och föränderligt nu i och med Internet och sociala medier.

När man gör något av kärlek så ger man gärna något av sig själv, sin tid och sina tankar, som en gåva. Och jag tror att vi som samhälle allt mer måste börja se på arbete på det här sättet (igen), snarare än att betona girighet och själviskhet, och att man arbetar bara för att få mer själv. Men det förutsätter naturligtvis att ens överlevnad tryggas på något sätt. Än så länge har vi ett någorlunda fungerande välfärdssystem här. Men faktum är att  ju mindre lön man får för det arbete man gör, desto mindre värd känner man sig, desto svårare blir livet och överlevanden. Fast några av de absolut viktigaste arbetena i samhället är mycket lågavlönade.

Man kan undra om det är privilegierat att arbeta med konstkritik. Varför ska man alls få betalt för det? Men om man ifrågasätter det, så ser man inte heller konstens eller kulturens värde, eller värdet i bildning. I konsten, och i den diskussion som är konstkritik, sker just det nytänkande, den kreativitet, och den raffinering av vårt gemensamma intellekt som så många efterfrågar. Vi är många som ser det som livsnödvändigt, kanske till och med grundläggande mänskligt. Om vi inte värderar detta, vad är vi då?

Jag kommer att återkomma till konstkritik och kulturjournalistik. Det är också intressant att se hur möjligheterna för konstkritik påverkats av de stora förändringarna i mediebranschen överlag.

Läs mer om mitt skrivande här.

*Jag skriver om både konstkritik och recensioner i den här texten, fast det finns kanske en liten nyansskillnad mellan dem, men går inte djupare in på det just nu.

Den svåra andra boken

Egentligen känns den inte särskilt svår, det är allt runt omkring boken som varit svårt.

Jag började på den här berättelsen samma år som min första bok publicerades, det vill säga 2012. Fröet kom från en liten spontan skrivövning som jag gjorde för mig själv. Jag skrev i några minuter och en scen med en flicka ute i vildmarken dök upp. Sen byggde jag vidare på vem hon var, varför hon var där och en hel värld och en berättelse växte fram under 2013 och 2014. På våren 2014 hade jag två små stipendier för att skriva, och jag skrev färdigt ett första utkast på romanen just före mitt tredje barn föddes i maj 2014.

Samma vår funderade jag på hur jag skulle göra med min doktorsavhandling som jag lämnat in i december 2013 när min doktorandanställning tog slut. Jag hade inga pengar mer för forskning, och dessutom fungerade inte samarbetet med handledaren mera (och inte var det särskilt bra före heller). Jag skulle bli hemma med ett barn igen och bestämde mig för att släppa den akademiska karriären för tillfället. Men jag visste att jag knappast skulle komma tillbaka till det. Omständigheterna där var för svåra. Så jag valde att satsa på den konstnärliga banan istället.

När det gäller mitt arbete med illustration och textarbete efter detta vägskäl, så måste man ju säga att det gått ganska bra. Jag har fått många intressanta uppdrag, och för det mesta kunnat livnära mig på det. Men inte hela tiden. Sedan 2013 har jag bytt karriär och startat en egen firma, fått ett tredje barn, nästan studerat klart till en andra magisterexamen i design, skilt mig, kämpat med att få psykiatrisk hjälp åt mitt barn som inte klarar av skolan, själv nästan bränt ut mig… det har varit lite mycket kan man säga. Det värsta är den ekonomiska stressen när man inte har en regelbunden månadslön, och dessutom inte alltid får särskilt bra betalt för det jobb man får. Dessutom får jag inte mera stipendier för att arbeta vidare på min berättelse (ja, jag har försökt).

Någonstans där emellan har jag försökt komma tillbaka till manuset, och redan för 3-4 år sedan kände jag att jag vill ha mycket mer bilder än i min första bok. Den här berättelsen finns i mitt huvud som en explosion av bilder. Jag har alltid drömt om att skapa en grafisk roman. Eller sedan barndomen i varje fall, då jag slukade alla sorts serier, och ritade egna. Men om det tar tid att skriva en bok, så tar det dubbelt så mycket tid att rita en. I varje fall för mig. Det är supersvårt. Men jag vet också att jag är bra på det.

HS_skiss

Förra året kom jag längre på projektet. Det fick en ny titel (Hjärtat är skog), och jag skissade på några sidor, och sökte efter ett visuellt uttryck. Egentligen tänker jag inte så aktivt på hur jag vill att det ska se ut, utan försöker bara hitta stunder att arbeta på det. Stilen blir som den blir, för det här är mitt eget arbete, och ingen beställning.

Mitt mål nu är att få fram så många sidor att jag vågar börja publicera dem som en serie. Och jag skulle vilja använda Patreon som publiceringskanal, det vill säga också försöka mig på crowdfunding. Det finns ingen mening med att starta den före jag vet att jag kan förbinda mig till att publicera mer regelbundet. Och än så länge har en sån tanke varit fullständigt övermäktig.

Men nu har jag börjat skriva blogg igen. Och det var också ett steg att försöka aktivera mig, och kommunicera mer. Till en stor del har det varit möjligt för mig att komma tillbaka till att skriva här och ens föreställa mig att jag kan slutföra min grafiska roman, tack vare att det går lite bättre nu för mitt barn i skolan. Han får hjälp av många andra, och samarbetet fungerar. Under hösten gick en stor del av min arbetstid till att köra honom till olika platser, eller kommunicera med olika instanser för att han skulle få hjälp, och nu finns äntligen någon sorts fungerande rutin.

Man kan bara konstatera att kreativitet och konstnärligt skapande inte kan existera i en kaotisk tillvaro, under mental och psykisk press, eller utan TID. Hoppas på bättre tider nu…

Det är dags att börja om

Jag har inte bloggat på svenska eller regelbundet sedan ungefär 2016-17. Behövde en paus och behövde skriva mer för mig själv, utan att tänka på om någon läser det. Min dagbok har nått ganska massiva proportioner under tiden… Men de senaste månaderna har lusten att blogga kommit tillbaka. Jag känner att jag har saker att säga. Eller jag vill tänka högt.

Sen var frågan om jag ska öppna min gamla blogg, starta en ny, eller bli mer aktiv här på min personliga webbsida. Den här sidan är mer som en portfolio, och har bara skrivit 1-2 årliga “jobbrapporter”. Men bestämde mig nu för att samla allt här. Jag kommer alltså blogga på svenska mest, men ibland skriver jag troligen också engelska inlägg som oftast presenterar något projekt. Vi får se hur det utvecklas! Jag trivs bättre med spontanitet och organiskt växande helheter, snarare än planerade och systematiska. Det enda som jag ska hålla mig till är att publicera något regelbundet.

Så vad håller jag på med just nu? Jag har ett deltidsjobb med eftisbarn med specialbehov* ända fram till maj, och resten av tiden frilansar jag som recensent (Åbo Underrättelser, Lysmasken och Horisont) och korrekturläsare. Jag har alltså ett tillfälligt deltidsjobb och två nollkontrakt på det också. Någonstans där emellan försöker jag hitta tid till ett projekt med en grafisk roman, och mitt måleri. Jag kommer att ha mer utställningar med måleri senare i år.

Samma gamla prekariat alltså. Jag drömmer om att få ett jobb med en månadslön som går att leva på när man har tre barn, men jag vet inte hur man får såna jobb eller var de finns.

Jag har ett barn som har specialbehov och två speciella guldklimpar till, och alla tre är helt underbara.

Dessutom är jag rätt lyckligt singlish, eller lever lite relationsanarkistiskt.

Jag kommer att skriva om alla de här sakerna, och dessutom fundera på samhället och vad sjutton vi ska göra när domedagsklockan är på 100 sekunder före midnatt.

selfie
Hej hej från köket i höstas

*eftis=fritids, dvs. den platsen dit barn i åk 1-2 kommer efter skolan

Recent work and a few words about pricing and mentoring

Recent work and a few words about pricing and mentoring

It’s been way too long since my last update, but I have good reasons: I’ve had so much work the past 10 months!

During the Autumn 2018 I started work with a film project, and it is still not finished, although the ending is in sight now. I joined a team making five short films about medieval times in Finland, Ostrobothnia to be more precise. I’m illustrating the films, and as soon as they are out on the web, I’ll tell you more about them.

helenaochbjörnen
Helena and the bear. From the first film in the series.

In January I joined an amazing company called MiTale, where I will be doing Narrative Design. We are continuing the work with a speech therapy application, that we started already in 2015. But we are also cooking up some other very exciting narrative games, playing around with mixed reality, and visual storytelling is our focus. I’ve found my creative home and my team, and finally I get to realize my dreams about working with visual storytelling and games.

Parts of our team took part in the Energy Hackathon in Turku last weekend, and we got an honorary mention, especially for the narrative design of our game concept and presentation! This felt very encouraging for the future.

taru_liten
Taru, the main character in our game concept at Energy Hackathon 2019.

I am also particularly proud of being part of a book project: editing, illustrating and designing the book We see you. The book contains texts by thirty writers with different backgrounds and their experiences with being refugees, asylum seekers or being engaged with volunteering or human rights. The book was published in the end of March 2019, and the other two editors and I are now doing interviews and visits at events talking about the book. I hope the book will spread out and be read by many.

wsy_omslag_slutlig
Book cover, We see you, Schildts & Söderströms 2019.

For me personally it is very important that my work reflects my values, and currently human rights and the climate crisis are the two most important challenges we have. All of my work is connected in different ways to these two issues.

I am still welcoming new projects, and especially if you are interested in collaborating with MiTale. If you are interested in working with me as an illustrator, I am interested in hearing about your project. But since I have no acute need for more work at the moment I only take on very special projects, and they also need to be well financed.

I have also updated my pricing (and I still believe being open about it is the best way to go!): My hourly wage for illustration, graphic design, writing or consultations is 75 euro / hour (+ 24 % VAT).

When it comes to talks and workshops it is now possible to book me through Läscentrum/Lukukeskus (information in Swedish)!

However, if you are a young aspiring artist, feel free to contact me! I am open to mentoring, and love to help people out in this tough business… I try to answer all requests, and also if you are in Turku, a lunch meeting is a fun way to pick my brain 😉

And as always, if you want to contact me, send an email to jennykwiik@gmail.com

Have a great summer!

Illustrated history

Illustrated history

In April I finished one of the most extensive illustration jobs I’ve done so far, the book Piga, klockare, inhysing, lots, by the author Carina Wolff-Brandt (book in Swedish, published by Vingpennan). It finally arrived from the printers’ in the beginning of July and is now for sale!

The book is part historical fiction, part fact, about the life of people in the archipelago of Southern Finland during the years 1669-1809.

I begun work on the illustrations in August 2017, and by the end of April the amount of images landed at around 70. They are all graphite drawings, and then digitally assembled and colored. The original drawings are for sale, so if you happen to read the book and wonder about some of the drawings you can ask me about them by sending an e-mail (jennykwiik@gmail.com) or sending a DM on one of my social media accounts (Instagram @kiiwyn for example). Some of them are already sold, so act fast if you’re interested!

I feel very proud to have been part of the team making this book. The text is fantastic, a very engaging mix of fiction and fact, that paints a vivid image of the people of the archipelago. My task was to imagine places, people and object that are in some cases not pictured anywhere. For example a coast line in the 17th century will look very different. This was a very cool challenge, and I’ve been waiting for an opportunity to work with historical illustration. I really hope I will have the chance to do it again!

In the book there are also animals and plants, and this has also been a dream of mine, to have the chance to work with images of flora and fauna. A fantasy I have is to get the opportunity to illustrate a book on botany or similar.

The graphic design is also stunning! Made by Tuire Aho (Anno Design Oy).

Anyway. Cheers to our new book! I’ve received tons of wonderful feedback, and all I want is that as many people as possible see and read this beautiful book.

The Artist as Mystic

The Artist as Mystic

I’ve taken more time for painting the past months than before. Painting more has been a dream I’ve had over 20 years, but it has never become a steady practice. I draw and paint (mostly digitally) a lot of course, as part of illustration work. But now I’m talking about my own personal, artistic practice.

For a long time I felt like I didn’t have enough of something.. a message? time? a style? courage? Something was blocking me from really finding my own expression. Technically I have been able to draw and paint “perfectly” since I was about 19 years old. The thing that was lacking was something else.

Of course making money is an issue, since living as a visual artist in Finland is not very easy. Most artists earn money other ways than creating art. That’s just the reality.

But I can feel that some of the blockage is gone now. I feel a completely new kind of confidence in what I’m doing. I have also changed my life quite drastically the past 6-12 months, and perhaps this has something to do with it. Part of the changes have to do with developing better practices when it comes to how I take care of my body and mind. I’ve always felt a pull towards the mysticism that can be found in artistic expression, but now I am ready to surrender to it completely – for the sake of fulfilling my purpose in life, which is to connect to others through art.

So I have written a new artist statement, concerning my personal artistic work:

I choose the content of my paintings intuitively. The flowers, plants, bodies, hair and so on are all connected to events and emotions in my personal life. Images come to me in dreams and meditation and often have symbolic meaning to me. Every painting contains some of my lived experience. I have surrendered to the mysticism of this process, even though I’m otherwise a skeptic and proponent of scientific thinking. However, the purpose of art and science is the same: to understand the true nature of reality. I find much greater freedom to pursue truth in art, even though it is counterintuitive to do it through mysticism. And even though my paintings might seem just decoratively pretty, my aim is to create a kind of meditation. The artworks are meditations. The state I am in when I paint is meditative, and I hope that anyone who lays their eyes on the paintings will feel an urge to become still, observe and listen to themselves. I hope the paintings can connect us in some way, and bring a sense of oneness with the world.

29791446_1884119881607911_7002661184614333344_n

Those who do not move, do not notice their chains

Those who do not move, do not notice their chains

That is a quote by Rosa Luxemburg, and since I saw it last year I have been thinking it is very descriptive of my attitude towards life. I move on and I need to be free. I also keep creating new things.

It’s time for a blog update, enjoy because they don’t come very often, haha!

Last Spring I finished work on the Literature game I was working on with a writer and a programmer, and a larger team of experts and support organizations. The game itself will be launched next month, so I will write more about it later. I have been using this experience of co-creating a serious game for my Master’s thesis in Service Design, that I hope to complete this Autumn. The thesis writing got delayed because I simply had too much work and big changes in my personal life in the Spring to focus on it. But now it is moving onward.

TIMELINE_THESIS
A visualization of the thesis process

I also have a new studio and work space from July onwards. It feels amazing to have a large room all to myself.. white walls to fill with ideas and works in progress. But the funny thing is that I currently mostly work digitally, so I still sit cooped up in one corner of the room with my laptop. I hope I can take time to paint more at some point and really use the space that I have now.

My current large project is illustrating a history book. So far the work and collaboration with the writer, AD and editor has been amazing and so much fun. But also hard work. The past week I have put in hours on creating an old 17th century map. It really brought out my perfectionist streak when it comes to visual design…

korp3_150dpi
Searching for the right style for the history book – some fictional parts of the text bring out nature and animals…

 

Meanwhile I am also doing the layout of another easy to read adaptation of the Moomin books, and drawing simple illustrations for a web based language learning material.

NP_verkko_karkkeja
I also really enjoy drawing in this simple and colorful style 🙂

And as always some exciting and very secret projects are bubbling under and moving along in their own pace in my mind and together with some awesome people (usually it’s writers). What I have noticed over the years is that what I really love about illustration is that it is collaborative. I get inspired by others, by meeting new people, and forming new work partnerships. They shape me and push me into new directions, and I hope they feel the same excitement I do when we work towards creating something new together.

So. Moving forward with renewed energy and passion for my work.