Att teckna känslor

Nu är ett av mina största projekt från 2018-19 äntligen färdigt och har publicerats. Lättnaden och glädjen är stor, eftersom det var en kamp för mig att klara av jobbet samtidigt som jag hade många andra utmaningar förra året. Främst hade jag brist på arbetstid på grund av sonens problem med att gå i skolan. Det var helt enkelt väldigt svårt att få min konstnärliga verksamhet att gå ihop med vardagen med tre barn. Det kan verkligen beskrivas som en sorts kreativ kris för mig. Är det verkligen det här jag ska arbeta med? Jag vet inte om jag klarar det mer…

När jag hade gjort färdigt illustrationerna i augusti var jag helt slut, och bestämde mig för att inte söka några nya illustrationsprojekt på ett tag. Det var som att den kreativa energin var förbrukad. Som tur hittade jag andra saker att arbeta med, som inte krävde samma mentala ansträngning. Och så småningom fick jag också lust att gå tillbaka till mina egna projekt. Men det hela var så påfrestande att jag till exempel inte sökte några stipendier och höll min konstnärliga verksamhet på ett minimum under hösten.. eller på en rent lustbaserad nivå. För att få vila upp mig lite. Komma ihåg vad det är jag egentligen vill, och vem jag är som konstnär. Jag kände mig verkligen ganska borttappad.

Nu på våren har det börjat kännas som att jag kan komma tillbaka till kreativt arbete. Bland annat är det därför jag orkat börja blogga igen.

Idag fick jag läsa fin feedback, och då känns det verkligen som att ansträngningen lönade sig. I Vasabladet finns en artikel om vårt filmprojekt Medeltidens Österbotten. Och bland annat säger mina kollegor:

– Hon som illustrerat serien heter Jenny Wiik och kommer från Åbo. Hon är extremt duktig och har illustrerat en del historierelaterat tidigare. Hon har en fantastisk förmåga att fånga känslor i en bild.

Att fånga känslor i bild är precis det jag vill åstadkomma. Och det är väldigt tillfredsställande att andra tycker att jag lyckats. Jag tror också att det är vad jag är bäst på, när det gäller teckning. Det är också därför jag vill skapa en grafisk roman. För att detta är ett format som jag tror lämpar sig särskilt bra för mig. Men det känns också som en enorm utmaning.

Igår sa min pappa efter att ha sett filmerna, att det är tydligt att det är jag som ritat bilderna. Jag har en igenkännbar stil, tyckte han. Det är en spännande sak som man kan se först när man har arbetat en längre tid. Jag svarade: jo så är det ju, stilen är det som uppstår omedvetet, utan att jag kan påverka det. Nästan som misstag. Stilen är när jag inte kan rita på något annat sätt, när det bara blir så där. Sen måste man våga stå för det. Visa upp det där som är “jag” och inte försöka sudda ut det genom att försöka skapa något mer generiskt, eller “perfekt”.

Jag vet inte riktigt heller hur jag lyckas fånga känslor med mina teckningar. Det är något väldigt kroppsligt, och svårt att medvetandegöra. Samtidigt som det hänger på flera års erfarenhet av att se på bilder och teckna. Och känna känslorna som ska tecknas. Nästan som en skådespelare.

Nu när jag arbetat med barn och tecknar mycket med dem, frågar de ofta “Varför är då så bra på att teckna?” Då säger jag alltid samma sak. Jag har älskat att teckna och se på bilder sedan jag var mycket liten. Nu är jag snart 42 år, så det handlar om tid och övning. Barn har kanske svårt att greppa att man faktiskt lär sig och utvecklas, men när jag berättar det här för dem så ser de ofta väldigt fundersamma ut, och jag tror att de förstår.

Jag tycker inte själv att jag är “färdig”, långt ifrån. Inga av de projekt som jag slutfört känns egentligen helt färdiga heller. Jag har verkligen massor att lära mig, och känner mig ofta ganska underlägsen och inte alls så lyckad. Men jag har hela livet på mig att utvecklas. Just nu är jag i varje fall glad över att ha slutfört ännu ett större projekt, och hoppas på att det når många ögonpar. Nu är det dags att fira!

Att arbeta med barn

På senare tid har jag haft mer att göra med barn än förut, också i mitt arbete. Egentligen har barn blivit en stor del av mitt liv från den stunden jag blev mamma när jag var 27 år, men också professionellt efter det. Före jag själv fick barn, tänkte jag nästan inte alls på dem. Jag hade aldrig någon speciell dröm om att bli mamma, och att arbeta med barn var nog det sista på listan av möjligheter.

Jag valde att skriva för barn då jag skrev min första bok. Jag har haft en konstklubb för barn i ett par år, och flera gånger kommit och pratat om konst och skrivande för skolbarn. Efter 2016 har jag ett par gånger hoppat in som eftisledare. Allt det jag vet om att hitta på berättelser, att teckna, måla eller skapa, eller att leda barns konstnärliga verksamhet har jag haft nytta av när jag arbetat med barn på eftis.

Att ha flow är härligt, men att dessutom ha flow tillsammans med ett barn ger upplevelsen en extra dimension av lycka.

Ofta har jag suttit och hittat på berättelser tillsammans med dem. Eller själv helt och hållet improviserat fram hela sagor, som de vanligen tyckt varit roliga eller spännande. Jag har inte alltid hunnit skriva ner dem, men vissa skulle säkert bli alldeles utmärkta barnböcker om jag hann arbeta med sånt. Jag har ritat bilder åt dem på beställning, och något av det mest tillfredställande jag vet är att se hur lyckliga och imponerade de blir när de märker att jag kan teckna. Jag är väldigt stolt över att kunna imponera på barn. Jag tycker också att det är helt fantastiskt att se när ett barn inspireras och hittar på nya saker, när jag i sin tur imponeras av barnets kreativitet. Att ha flow är härligt, men att dessutom ha flow tillsammans med ett barn ger upplevelsen en extra dimension av lycka.

Något av det roligaste jag vet är också att göra ansiktsmålningar åt barn, på kalas eller på skoldiskon. Eller så bara hemma åt min egen femåring. Spänningen före barnet ser resultatet… och hennes ögonblickliga glädje när hon ser att ansiktet blivit täckt av färger och former!

Det är helt enkelt en enorm lycka att kunna dela skapandets glädje med barn. Men det är också fantastiskt fint att se hur helt vardagliga saker får barn att må bra och hjälper dem växa. Trygghet, närhet, rutiner, god mat, leenden och kramar. Fina diskussioner.

I början av min “barnkarriär” så fanns det mycket som kändes svårt. Jag tyckte till exempel det var extremt tråkigt att sitta på en sandlådskant, dag ut och dag in, och särskilt tungt kunde det vara att vara ensam vuxen med ett litet barn som vill ha konstant uppmärksamhet. Jag behöver också mycket tid för mig själv – ett eget rum – där jag får leka och skapa på mitt sätt, och inte på någon annans villkor. Jag behöver andra vuxna omkring mig som ser mig som förälder, eller som kan dela vardagen med barnen med mig.

Och det är verkligen inte lätt att arbeta med barn. Det är tungt, ansvarsfullt, stressigt, tråkigt, oförutsägbart… Men med åren lär man sig att den ansträngning som man lägger på att skapa en trygg och kreativ miljö åt ett eller flera barn betalar sig tillbaka på en mångfald sätt. Det är ett oerhört meningsfullt arbete.

Ja, jag tycker det är ett tecken på ett sjukt samhälle att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt.

Men ekonomiskt sett så är det nära på katastrofalt att välja att arbeta med barn. Det går inte att leva på. Eller man klarar väl sig just och just om man har heltidsanställning och utbildning. Jag har inget av dessa. Jag har funderat på att skaffa behörighet, men jag har ingen tid (inte råd) att studera mera just nu.

Om man väljer att vara mer med sina egna barn (efter att föräldrapenning tar slut) så är det ingen som betalar för det. Som tur finns olika stödformer från FPA, men det känns verkligen underligt att man utför så mycket viktigt arbete, men ändå måste söka bidrag för att ha råd med hyran.

Jag skrev för ett tag sedan så här på en väns Facebook-inlägg som handlade om de låga lönerna i dagvården: “Det är på riktigt helt sjukt att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt. Skulle det arbetet inte utföras så skulle barn och barnfamiljer och särskilt mammor tyvärr, vara riktigt illa ute. Tror man att någon alls ens skulle kunna ha barn i så fall, annat än de med skyhöga löner eller kapital? Sjukdomen är ju att allt värderas i pengar, och det som är “produktivt” och skapar tillväxt (konsumtion, vilket sen igen är något som vi akut borde minska på) värderas högst. Man borde istället svänga om helt och se den ekonomiska investeringen i människor, friska och välmående barn, som något av det mest värdefulla i samhället. För att inte tala om vuxnas välmående också. Att arbeta med skitlön är mentalt och fysiskt tärande…”

Ja, jag tycker det är ett tecken på ett sjukt samhälle att arbete med barn värderas så lågt ekonomiskt. Det är ju en kliché, men barnen är framtiden. Det vi ger dem nu, är det som samhället kommer bestå av sen.

Jag skulle ha mer att skriva om hur barn har det i dagens samhälle, men får spara på det. Det är ingen slump att vi har mer psykiskt illamående hos både barn och vuxna. Och att jag själv är i en situation där det är nära på omöjligt att skapa en någorlunda ekonomiskt trygg situation för att jag valt att arbeta med konst och barn, är en sak som definitivt tär på min egen hälsa. Om jag fortsätter på den här linjen kommer jag inte ha någon pension att tala om när jag blir gammal. Men jag tänker mig att jag skapar en annan form av värde genom mina livsval: välmående barn runt omkring mig, och kanske någon form av kulturellt och samhälleligt kapital. Det är bara det att man behöver pengar för att kunna ta hand om sig själv, och andra också.

Varför skriva konstkritik?

Några av de böcker jag recenserat de senaste 2-3 åren

Från och med i år får konstkritiker i Svenskfinland ett extra stöd från Svenska kulturfonden, och den nyligen startade Kritikbyrån. Jag var väldigt glad när jag hörde om detta förra året, och var glad för att få vara med som kritiker i projektet, tillsammans med många andra.

Ända sedan jag skrev recensioner* av böcker i gymnasiet har jag tyckt att det känns intressant och naturligt för mig av någon anledning. Att skriva om och analysera ett verk efter läsningen (eller upplevelsen) är ett sätt att få ut mer själv av det verket. Man fördjupar sig och reflekterar mer. Det sker någon slags förändring i en, eller en utveckling. Man delar med sig av sina tankar, och förhoppningsvis ingår man i en diskussion om verket, och konst överhuvudtaget.

Jag vaknar till liv! Jag älskar den där känslan när ett konstverk kopplar ihop sig med mina redan existerande referensramar, mina minnen, mina associationer, mina känslor.

Den första boken jag recenserade mot betalning var när jag som tonåring hade läst filosofiboken Sofies värld, och blev ombedd att från mitt ungdomliga perspektiv skriva vad jag tyckte. Jag minns inte till vilken tidskrift det var… När jag studerade konstvetenskap skrev jag några recensioner av konstutställningar till Ny Tid, och om filmer till Filmjournalen och Enhörningen. Senare började jag skriva om teater i Åbo för Västra Nyland, vilket pågick i ett par år. Och efter det om poesi och litteratur för Horisont, Lysmasken och nu från hösten 2019, Åbo Underrättelser.

Jag skriver inte själv poesi (eller väldigt sällan), men jag tycker nästan allra mest om att recensera poesi. Seriekonst är också bland mina favoriter. Jag skulle gärna skriva mer om film (och varför inte TV-serier), men har inte nu haft möjligheten. Dessutom skulle det vara fantastiskt kul att få skriva om spel, men misstänker att det inte är möjligt förrän recensenter får mycket mer betalt – att spela igenom ett spel tar ofta mycket tid, i varje fall om det är ett spel med en berättelse.

Men poesi… det är något så magiskt med det. Jag känner hur det sprakar i huvudet när en dikt sjunker in i mig. Det är stimulerande och lugnande på samma gång. Inspirerande! Jag brukade inte läsa mycket poesi före jag började skriva om det, men när jag ska skriva om det, så händer något speciellt med mitt eget språk. Jag vaknar till liv! Jag älskar den där känslan när ett konstverk kopplar ihop sig med mina redan existerande referensramar, mina minnen, mina associationer, mina känslor.

Så länge som jag varit vuxen, och studerat eller arbetat med konst och humaniora, har det sagts att humaniora och särskilt konstkritik är i kris. Ja, för mig handlar ju krisen om att jag älskar att arbeta med något som det knappt går att livnära sig på. Samtidigt finns det ett enormt sug efter konst i alla former! Konst, kultur, bildning är något som berör alla människor. Samtidigt är det en enorm konkurrens om att få arbeta med dessa saker, att skapa eller producera konst på olika sätt, eller vårda, förmedla och visa upp den. Eller diskutera den.

När man gör något av kärlek så ger man gärna något av sig själv, sin tid och sina tankar, som en gåva.

Som många andra konstaterat så gör vi det här arbetet av kärlek till konsten, hur banalt det nu sen låter. Böcker och annan konst är också business, och det finns massor av pengar i det. Men hur fördelas vinster, och vem kan leva på det? Och var drar man en gräns mellan dem som är amatörer och dem som är proffs, och är det ens relevant? I dag är det svårt att greppa helheten, eller hur detta fungerar som ett system, för att det är mer komplext och föränderligt nu i och med Internet och sociala medier.

När man gör något av kärlek så ger man gärna något av sig själv, sin tid och sina tankar, som en gåva. Och jag tror att vi som samhälle allt mer måste börja se på arbete på det här sättet (igen), snarare än att betona girighet och själviskhet, och att man arbetar bara för att få mer själv. Men det förutsätter naturligtvis att ens överlevnad tryggas på något sätt. Än så länge har vi ett någorlunda fungerande välfärdssystem här. Men faktum är att  ju mindre lön man får för det arbete man gör, desto mindre värd känner man sig, desto svårare blir livet och överlevanden. Fast några av de absolut viktigaste arbetena i samhället är mycket lågavlönade.

Man kan undra om det är privilegierat att arbeta med konstkritik. Varför ska man alls få betalt för det? Men om man ifrågasätter det, så ser man inte heller konstens eller kulturens värde, eller värdet i bildning. I konsten, och i den diskussion som är konstkritik, sker just det nytänkande, den kreativitet, och den raffinering av vårt gemensamma intellekt som så många efterfrågar. Vi är många som ser det som livsnödvändigt, kanske till och med grundläggande mänskligt. Om vi inte värderar detta, vad är vi då?

Jag kommer att återkomma till konstkritik och kulturjournalistik. Det är också intressant att se hur möjligheterna för konstkritik påverkats av de stora förändringarna i mediebranschen överlag.

Läs mer om mitt skrivande här.

*Jag skriver om både konstkritik och recensioner i den här texten, fast det finns kanske en liten nyansskillnad mellan dem, men går inte djupare in på det just nu.

Den svåra andra boken

Egentligen känns den inte särskilt svår, det är allt runt omkring boken som varit svårt.

Jag började på den här berättelsen samma år som min första bok publicerades, det vill säga 2012. Fröet kom från en liten spontan skrivövning som jag gjorde för mig själv. Jag skrev i några minuter och en scen med en flicka ute i vildmarken dök upp. Sen byggde jag vidare på vem hon var, varför hon var där och en hel värld och en berättelse växte fram under 2013 och 2014. På våren 2014 hade jag två små stipendier för att skriva, och jag skrev färdigt ett första utkast på romanen just före mitt tredje barn föddes i maj 2014.

Samma vår funderade jag på hur jag skulle göra med min doktorsavhandling som jag lämnat in i december 2013 när min doktorandanställning tog slut. Jag hade inga pengar mer för forskning, och dessutom fungerade inte samarbetet med handledaren mera (och inte var det särskilt bra före heller). Jag skulle bli hemma med ett barn igen och bestämde mig för att släppa den akademiska karriären för tillfället. Men jag visste att jag knappast skulle komma tillbaka till det. Omständigheterna där var för svåra. Så jag valde att satsa på den konstnärliga banan istället.

När det gäller mitt arbete med illustration och textarbete efter detta vägskäl, så måste man ju säga att det gått ganska bra. Jag har fått många intressanta uppdrag, och för det mesta kunnat livnära mig på det. Men inte hela tiden. Sedan 2013 har jag bytt karriär och startat en egen firma, fått ett tredje barn, nästan studerat klart till en andra magisterexamen i design, skilt mig, kämpat med att få psykiatrisk hjälp åt mitt barn som inte klarar av skolan, själv nästan bränt ut mig… det har varit lite mycket kan man säga. Det värsta är den ekonomiska stressen när man inte har en regelbunden månadslön, och dessutom inte alltid får särskilt bra betalt för det jobb man får. Dessutom får jag inte mera stipendier för att arbeta vidare på min berättelse (ja, jag har försökt).

Någonstans där emellan har jag försökt komma tillbaka till manuset, och redan för 3-4 år sedan kände jag att jag vill ha mycket mer bilder än i min första bok. Den här berättelsen finns i mitt huvud som en explosion av bilder. Jag har alltid drömt om att skapa en grafisk roman. Eller sedan barndomen i varje fall, då jag slukade alla sorts serier, och ritade egna. Men om det tar tid att skriva en bok, så tar det dubbelt så mycket tid att rita en. I varje fall för mig. Det är supersvårt. Men jag vet också att jag är bra på det.

Förra året kom jag längre på projektet. Det fick en ny titel (Hjärtat är skog), och jag skissade på några sidor, och sökte efter ett visuellt uttryck. Egentligen tänker jag inte så aktivt på hur jag vill att det ska se ut, utan försöker bara hitta stunder att arbeta på det. Stilen blir som den blir, för det här är mitt eget arbete, och ingen beställning.

Mitt mål nu är att få fram så många sidor att jag vågar börja publicera dem som en serie. Och jag skulle vilja använda Patreon som publiceringskanal, det vill säga också försöka mig på crowdfunding. Det finns ingen mening med att starta den före jag vet att jag kan förbinda mig till att publicera mer regelbundet. Och än så länge har en sån tanke varit fullständigt övermäktig.

Men nu har jag börjat skriva blogg igen. Och det var också ett steg att försöka aktivera mig, och kommunicera mer. Till en stor del har det varit möjligt för mig att komma tillbaka till att skriva här och ens föreställa mig att jag kan slutföra min grafiska roman, tack vare att det går lite bättre nu för mitt barn i skolan. Han får hjälp av många andra, och samarbetet fungerar. Under hösten gick en stor del av min arbetstid till att köra honom till olika platser, eller kommunicera med olika instanser för att han skulle få hjälp, och nu finns äntligen någon sorts fungerande rutin.

Man kan bara konstatera att kreativitet och konstnärligt skapande inte kan existera i en kaotisk tillvaro, under mental och psykisk press, eller utan TID. Hoppas på bättre tider nu…