Nu är ett av mina största projekt från 2018-19 äntligen färdigt och har publicerats. Lättnaden och glädjen är stor, eftersom det var en kamp för mig att klara av jobbet samtidigt som jag hade många andra utmaningar förra året. Främst hade jag brist på arbetstid på grund av sonens problem med att gå i skolan. Det var helt enkelt väldigt svårt att få min konstnärliga verksamhet att gå ihop med vardagen med tre barn. Det kan verkligen beskrivas som en sorts kreativ kris för mig. Är det verkligen det här jag ska arbeta med? Jag vet inte om jag klarar det mer…
När jag hade gjort färdigt illustrationerna i augusti var jag helt slut, och bestämde mig för att inte söka några nya illustrationsprojekt på ett tag. Det var som att den kreativa energin var förbrukad. Som tur hittade jag andra saker att arbeta med, som inte krävde samma mentala ansträngning. Och så småningom fick jag också lust att gå tillbaka till mina egna projekt. Men det hela var så påfrestande att jag till exempel inte sökte några stipendier och höll min konstnärliga verksamhet på ett minimum under hösten.. eller på en rent lustbaserad nivå. För att få vila upp mig lite. Komma ihåg vad det är jag egentligen vill, och vem jag är som konstnär. Jag kände mig verkligen ganska borttappad.
Nu på våren har det börjat kännas som att jag kan komma tillbaka till kreativt arbete. Bland annat är det därför jag orkat börja blogga igen.
Idag fick jag läsa fin feedback, och då känns det verkligen som att ansträngningen lönade sig. I Vasabladet finns en artikel om vårt filmprojekt Medeltidens Österbotten. Och bland annat säger mina kollegor:
– Hon som illustrerat serien heter Jenny Wiik och kommer från Åbo. Hon är extremt duktig och har illustrerat en del historierelaterat tidigare. Hon har en fantastisk förmåga att fånga känslor i en bild.
Att fånga känslor i bild är precis det jag vill åstadkomma. Och det är väldigt tillfredsställande att andra tycker att jag lyckats. Jag tror också att det är vad jag är bäst på, när det gäller teckning. Det är också därför jag vill skapa en grafisk roman. För att detta är ett format som jag tror lämpar sig särskilt bra för mig. Men det känns också som en enorm utmaning.
Igår sa min pappa efter att ha sett filmerna, att det är tydligt att det är jag som ritat bilderna. Jag har en igenkännbar stil, tyckte han. Det är en spännande sak som man kan se först när man har arbetat en längre tid. Jag svarade: jo så är det ju, stilen är det som uppstår omedvetet, utan att jag kan påverka det. Nästan som misstag. Stilen är när jag inte kan rita på något annat sätt, när det bara blir så där. Sen måste man våga stå för det. Visa upp det där som är “jag” och inte försöka sudda ut det genom att försöka skapa något mer generiskt, eller “perfekt”.
Jag vet inte riktigt heller hur jag lyckas fånga känslor med mina teckningar. Det är något väldigt kroppsligt, och svårt att medvetandegöra. Samtidigt som det hänger på flera års erfarenhet av att se på bilder och teckna. Och känna känslorna som ska tecknas. Nästan som en skådespelare.
Nu när jag arbetat med barn och tecknar mycket med dem, frågar de ofta “Varför är då så bra på att teckna?” Då säger jag alltid samma sak. Jag har älskat att teckna och se på bilder sedan jag var mycket liten. Nu är jag snart 42 år, så det handlar om tid och övning. Barn har kanske svårt att greppa att man faktiskt lär sig och utvecklas, men när jag berättar det här för dem så ser de ofta väldigt fundersamma ut, och jag tror att de förstår.
Jag tycker inte själv att jag är “färdig”, långt ifrån. Inga av de projekt som jag slutfört känns egentligen helt färdiga heller. Jag har verkligen massor att lära mig, och känner mig ofta ganska underlägsen och inte alls så lyckad. Men jag har hela livet på mig att utvecklas. Just nu är jag i varje fall glad över att ha slutfört ännu ett större projekt, och hoppas på att det når många ögonpar. Nu är det dags att fira!
Jenny Wiik 