Varför skriva konstkritik?

IMG_7753
Några av de böcker jag recenserat de senaste 2-3 åren

Från och med i år får konstkritiker i Svenskfinland ett extra stöd från Svenska kulturfonden, och den nyligen startade Kritikbyrån. Jag var väldigt glad när jag hörde om detta förra året, och var glad för att få vara med som kritiker i projektet, tillsammans med många andra.

Ända sedan jag skrev recensioner* av böcker i gymnasiet har jag tyckt att det känns intressant och naturligt för mig av någon anledning. Att skriva om och analysera ett verk efter läsningen (eller upplevelsen) är ett sätt att få ut mer själv av det verket. Man fördjupar sig och reflekterar mer. Det sker någon slags förändring i en, eller en utveckling. Man delar med sig av sina tankar, och förhoppningsvis ingår man i en diskussion om verket, och konst överhuvudtaget.

Jag vaknar till liv! Jag älskar den där känslan när ett konstverk kopplar ihop sig med mina redan existerande referensramar, mina minnen, mina associationer, mina känslor.

Den första boken jag recenserade mot betalning var när jag som tonåring hade läst filosofiboken Sofies värld, och blev ombedd att från mitt ungdomliga perspektiv skriva vad jag tyckte. Jag minns inte till vilken tidskrift det var… När jag studerade konstvetenskap skrev jag några recensioner av konstutställningar till Ny Tid, och om filmer till Filmjournalen och Enhörningen. Senare började jag skriva om teater i Åbo för Västra Nyland, vilket pågick i ett par år. Och efter det om poesi och litteratur för Horisont, Lysmasken och nu från hösten 2019, Åbo Underrättelser.

Jag skriver inte själv poesi (eller väldigt sällan), men jag tycker nästan allra mest om att recensera poesi. Seriekonst är också bland mina favoriter. Jag skulle gärna skriva mer om film (och varför inte TV-serier), men har inte nu haft möjligheten. Dessutom skulle det vara fantastiskt kul att få skriva om spel, men misstänker att det inte är möjligt förrän recensenter får mycket mer betalt – att spela igenom ett spel tar ofta mycket tid, i varje fall om det är ett spel med en berättelse.

Men poesi… det är något så magiskt med det. Jag känner hur det sprakar i huvudet när en dikt sjunker in i mig. Det är stimulerande och lugnande på samma gång. Inspirerande! Jag brukade inte läsa mycket poesi före jag började skriva om det, men när jag ska skriva om det, så händer något speciellt med mitt eget språk. Jag vaknar till liv! Jag älskar den där känslan när ett konstverk kopplar ihop sig med mina redan existerande referensramar, mina minnen, mina associationer, mina känslor.

Så länge som jag varit vuxen, och studerat eller arbetat med konst och humaniora, har det sagts att humaniora och särskilt konstkritik är i kris. Ja, för mig handlar ju krisen om att jag älskar att arbeta med något som det knappt går att livnära sig på. Samtidigt finns det ett enormt sug efter konst i alla former! Konst, kultur, bildning är något som berör alla människor. Samtidigt är det en enorm konkurrens om att få arbeta med dessa saker, att skapa eller producera konst på olika sätt, eller vårda, förmedla och visa upp den. Eller diskutera den.

När man gör något av kärlek så ger man gärna något av sig själv, sin tid och sina tankar, som en gåva.

Som många andra konstaterat så gör vi det här arbetet av kärlek till konsten, hur banalt det nu sen låter. Böcker och annan konst är också business, och det finns massor av pengar i det. Men hur fördelas vinster, och vem kan leva på det? Och var drar man en gräns mellan dem som är amatörer och dem som är proffs, och är det ens relevant? I dag är det svårt att greppa helheten, eller hur detta fungerar som ett system, för att det är mer komplext och föränderligt nu i och med Internet och sociala medier.

När man gör något av kärlek så ger man gärna något av sig själv, sin tid och sina tankar, som en gåva. Och jag tror att vi som samhälle allt mer måste börja se på arbete på det här sättet (igen), snarare än att betona girighet och själviskhet, och att man arbetar bara för att få mer själv. Men det förutsätter naturligtvis att ens överlevnad tryggas på något sätt. Än så länge har vi ett någorlunda fungerande välfärdssystem här. Men faktum är att  ju mindre lön man får för det arbete man gör, desto mindre värd känner man sig, desto svårare blir livet och överlevanden. Fast några av de absolut viktigaste arbetena i samhället är mycket lågavlönade.

Man kan undra om det är privilegierat att arbeta med konstkritik. Varför ska man alls få betalt för det? Men om man ifrågasätter det, så ser man inte heller konstens eller kulturens värde, eller värdet i bildning. I konsten, och i den diskussion som är konstkritik, sker just det nytänkande, den kreativitet, och den raffinering av vårt gemensamma intellekt som så många efterfrågar. Vi är många som ser det som livsnödvändigt, kanske till och med grundläggande mänskligt. Om vi inte värderar detta, vad är vi då?

Jag kommer att återkomma till konstkritik och kulturjournalistik. Det är också intressant att se hur möjligheterna för konstkritik påverkats av de stora förändringarna i mediebranschen överlag.

Läs mer om mitt skrivande här.

*Jag skriver om både konstkritik och recensioner i den här texten, fast det finns kanske en liten nyansskillnad mellan dem, men går inte djupare in på det just nu.