Egentligen känns den inte särskilt svår, det är allt runt omkring boken som varit svårt.
Jag började på den här berättelsen samma år som min första bok publicerades, det vill säga 2012. Fröet kom från en liten spontan skrivövning som jag gjorde för mig själv. Jag skrev i några minuter och en scen med en flicka ute i vildmarken dök upp. Sen byggde jag vidare på vem hon var, varför hon var där och en hel värld och en berättelse växte fram under 2013 och 2014. På våren 2014 hade jag två små stipendier för att skriva, och jag skrev färdigt ett första utkast på romanen just före mitt tredje barn föddes i maj 2014.
Samma vår funderade jag på hur jag skulle göra med min doktorsavhandling som jag lämnat in i december 2013 när min doktorandanställning tog slut. Jag hade inga pengar mer för forskning, och dessutom fungerade inte samarbetet med handledaren mera (och inte var det särskilt bra före heller). Jag skulle bli hemma med ett barn igen och bestämde mig för att släppa den akademiska karriären för tillfället. Men jag visste att jag knappast skulle komma tillbaka till det. Omständigheterna där var för svåra. Så jag valde att satsa på den konstnärliga banan istället.
När det gäller mitt arbete med illustration och textarbete efter detta vägskäl, så måste man ju säga att det gått ganska bra. Jag har fått många intressanta uppdrag, och för det mesta kunnat livnära mig på det. Men inte hela tiden. Sedan 2013 har jag bytt karriär och startat en egen firma, fått ett tredje barn, nästan studerat klart till en andra magisterexamen i design, skilt mig, kämpat med att få psykiatrisk hjälp åt mitt barn som inte klarar av skolan, själv nästan bränt ut mig… det har varit lite mycket kan man säga. Det värsta är den ekonomiska stressen när man inte har en regelbunden månadslön, och dessutom inte alltid får särskilt bra betalt för det jobb man får. Dessutom får jag inte mera stipendier för att arbeta vidare på min berättelse (ja, jag har försökt).
Någonstans där emellan har jag försökt komma tillbaka till manuset, och redan för 3-4 år sedan kände jag att jag vill ha mycket mer bilder än i min första bok. Den här berättelsen finns i mitt huvud som en explosion av bilder. Jag har alltid drömt om att skapa en grafisk roman. Eller sedan barndomen i varje fall, då jag slukade alla sorts serier, och ritade egna. Men om det tar tid att skriva en bok, så tar det dubbelt så mycket tid att rita en. I varje fall för mig. Det är supersvårt. Men jag vet också att jag är bra på det.
Förra året kom jag längre på projektet. Det fick en ny titel (Hjärtat är skog), och jag skissade på några sidor, och sökte efter ett visuellt uttryck. Egentligen tänker jag inte så aktivt på hur jag vill att det ska se ut, utan försöker bara hitta stunder att arbeta på det. Stilen blir som den blir, för det här är mitt eget arbete, och ingen beställning.
Mitt mål nu är att få fram så många sidor att jag vågar börja publicera dem som en serie. Och jag skulle vilja använda Patreon som publiceringskanal, det vill säga också försöka mig på crowdfunding. Det finns ingen mening med att starta den före jag vet att jag kan förbinda mig till att publicera mer regelbundet. Och än så länge har en sån tanke varit fullständigt övermäktig.
Men nu har jag börjat skriva blogg igen. Och det var också ett steg att försöka aktivera mig, och kommunicera mer. Till en stor del har det varit möjligt för mig att komma tillbaka till att skriva här och ens föreställa mig att jag kan slutföra min grafiska roman, tack vare att det går lite bättre nu för mitt barn i skolan. Han får hjälp av många andra, och samarbetet fungerar. Under hösten gick en stor del av min arbetstid till att köra honom till olika platser, eller kommunicera med olika instanser för att han skulle få hjälp, och nu finns äntligen någon sorts fungerande rutin.
Man kan bara konstatera att kreativitet och konstnärligt skapande inte kan existera i en kaotisk tillvaro, under mental och psykisk press, eller utan TID. Hoppas på bättre tider nu…
Jenny Wiik 